Livets toppar & dalar: Brudens berättelse

Jag ska gifta mig!!!! Det var faktiskt bland det första jag sa vid frukosten till min familj! Helt underbar känsla men lite märkligt att den där dagen man hade planerat inför äntligen var här.

Dagen var helt klart inrutad. Först en stadig frukost sen blev det piffning av hår, sminkning osv. Jag och tjejerna hade skoj och hann med mycket roliga skratt men även en och annan tår. Efter att jag var klar fick jag sätta på mig vanliga kläder för att gå ner och äta lunch. Lite svårt att varva ner och äta men pillade i mig ordentligt i varje fall. När bröllopssviten så var tom på brud med väninnor övertogs den av brudgum och bror som också skulle snyggas till. Sen var det dags för fotografering, ett helt följe kom efter och det var många övriga gäster som kom med kommentarer och glada tillrop. Bilderna blev fantastiska och vi hade flera hjälpredor som hjälpte till med att hålla ytterkläder, fixa med renfällarna, rolla kläderna för att minimera alla renhår. Tack!

Jag och pappa vid lunchen.
foto CN

När fotograferingen var klar hade de som hjälpt oss lite bråttom att göra sig klara till kyrkan, vi skulle komma sist så vi fick gå och skrota ett tag. Jag vet inte vem som var nervösast, men jag tror faktiskt att det var pappa. Han skulle köra oss till kyrkan och han var nog faktiskt den mest nervösa i bilen följt av brudgummen. (Min nervositet hade jag haft dagen innan). Väl i kyrkan kom dock nervositeten smygande. Det var en helt fantastisk känsla att gå nerför kyrkgången, men oj vad jobbigt det var. Le och titta på alla och bara njuta av stunden och av att vara i fokus och njöt det gjorde jag. Det värmer så enormt mycket att se alla glada människor som man håller så mycket av finnas där och att de vill dela denna stund med oss. Ceremonin gick bra och jag stakade mig lite när jag sa löftena och jag tror att mitt JA var lite tyst (så om ni inte hörde, nu vet ni, jag sa JA!). Det var så skönt att vi hade träffat prästen dagen innan och hon var ett enormt stöd när det var extra känslosamt, hennes ord på vägen innan vigseln gjorde att jag kände mig trygg. Kate läste dikten "The One" och Linda sjöng Kents "Utan dina andetag", det var så vackert! Extra tack till dem:-).

Utanför kyrkan blev det sedan traditionellt kramkalas med riskastning, varm dryck och en massa känslor. Det var roligt att vi överraskade gästerna med att det stod en söööööt fin nordsvensk med släde utanför och väntade. Under vigseln hade det dessutom börjat snöa lite så där alldeles lagom, så inramningen blev helt underbar, varm dryck, häst, snöfall, marschaller. Ja, det var helt perfekt!

Festen på kvällen sedan var så bra! Det roligaste var även här att alla verkade ha så himla roligt. Våra toastmasters gjorde ett fantastiskt jobb och alla andra som hittade på den ena tokigheten efter den andra. När jag med förbundna ögon skulle välja ut vilken rumpa jag hade gift mig med lockade till många skratt och jag fick klämma ordentligt:-). Ja, vi hade så roligt och är så tacksamma för alla som har bidragit och hedrat oss med sin närvaro. Festen slutade någon gång vid tre-tiden tror jag, då gav vi och de sista tappra upp. Jag tror vi båda somnade utmattade men lyckliga!