Det är verkligen dags för mig att stanna upp en stund. Ta ett par djupa andetag. Dags att sluta att springa, jag kommer säkert fram. Det viktiga är att den dagen jag gör det ska det vara jag, inte något nervvrak som bara faller ihop, någon som behöver sättas ihop igen.
Jag är glad att jag har så underbara och ärliga vänner (ibland brutalt ärliga), utan dem vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra. De säger saker som jag egentligen inte vill höra, ord som jag inte kan ta in, men jag lovar er, de uppskattas och de lägger sig på plats. Det kan ta ett tag innan innebörden av dem har sjunkit in, men de gör det.
Det finns bara en av mig och hon är värd att vårda!
Ja ta hand om dig, för i din värld är det du som måste komma först. Kram
SvaraRadera